IF MY DAD WAS A DJ.. I WOULD DANCE!

Just nu har jag den där kännslan av att jag hellst bara skulle vilja gömma mig bakom ett par enorma solglasögon och en enorm peruk så att ingen känner igen mig. Inte alls för att jag är deprimerad eller något sånt utan för att alla runt omkring mig verkar lida av någon slags psykisk störning med namnet "låt-oss-göra-så-att-klara-blir-galen-syndrom". Jag kan inte förstå människors besatthet av att hitta problem i allting, det kan va det finaste och minst bekymmersamma på hela jorden men det går alltid att hitta problem i det. Det går absolut inte att bara slappna av och se glad ut, eller bara i all enkelhet prata om det istället för att måla upp det hela till en stort fult monster. Gah, jag orkar inte med människor, fast jag kan inte vara utan dom heller.. ibland blir man arg alltså. Det kanske är mitt problem, att jag blir arg på det. Man kanske bara skulle skratta åt det med. Då skulle folk kanske förstå att jag inte vill höra!

Det är vår för fan, släpp det bara eller hitta andra människor som också vill gräva ner sig själva till midjan i skit, jag vill inte det.. Låt mig va!

/klara