SKITFOLK!!!
Det går ju inte att njuta av våren när man blir störd?!
/klara
Hahahaha. En fin bakismorgon i Rebeckas liv sisodär runt förra sommaren någongång. Innan kanske. Skitsamma, det är inte väsentligt. Rebecka gick från en övernattning hos en god vän och dagen innan hade de partat rätt ordentligt. Midsommarafton var det förresten, fast dagen efter dårå. Anyway. Rebecka känner sig sliten och äcklig och vill bara hem, helst inte vistas bland folk, vilket hon ändå tvingar göra i och med att bussen gick nere vid resecentrum. Rebecka går med sin vita jävla klänning och ett par vanliga sneakers (klackskorna kändes INTE ok den dagen) och känner sig rent utsagt... Förjävlig. Hon går in och sätter sig i bussterminalen där hon möts av en galen person som skriker och pratar högt för sig själv. Hon misstänker att hon pratar i telefon. Det gör hon inte. Rebecka går därifrån. Utanför möts hon av ännu mer psykfall som skriker och pratar i munnen på sig själva och uppför sig som... Mongon, eller något. Dessa personer snackar skit om en kille som sitter kvar där inne, högt och tydligt och kallar honom för "snuskäckel" och "hoppas den jäveln inte kommer ut hit hihihihi höhöhöh" ungefär. Rebecka vill dö ännu mera än vad hon ville innan och går bort mot tågstationen istället i hopp om lite mer verkliga människor och helst utan hallucinationer. Det får hon inte. Hon möts av en tant som obehagligt stirrar på henne och emellanåt ler, men absolut inte på ett bra sätt, en gubbe som är så full att han inte vet vart han är (det märktes med alla frågor han ställde till halva jävla stationen) och en kille som nervöst går fram och tillbaka. Då kände hon att det är nog dom, inte jag, som uppmärksammas idag. Tacka fan för det för fy fan så hon såg ut. Btw. Det var jag.
